AllBright möter: Lina Thomsgård

Vi på AllBright är övertygade om att information och inspiration kan bidra till ett mer diversifierat, lönsamt och välmående näringsliv. Därför kommer vi varje vecka fram till jul att presentera en inspirerande person som sticker ut och som vi alla borde låta oss inspireras lite extra av.

Först ut är grundaren av 2000-talets smartaste förmedling: Rättviseförmedlingen. 34-åriga Lina Thomsgård har mottagit flertaliga priser, nomineringar och utmärkelser, bland annat Årets Stockholmshjälte, Årets Nöjesförbättrare, Stora PR-priset och Årets supertalang för att nämna ett fåtal. Vi blev så klart nyfikna på vem hon är och vad hon anser att vi kan göra för att öka andelen kvinnor i näringslivet. Vi träffade Lina på Rättviseförmedlingens kontor på Birger Jarlsgatan i Stockholm.

Vid det här laget borde alla känna till Rättviseförmedlingen så du kan väl istället berätta om när du började se jämställdhets- och mångfaldsproblem?

- För mig har det alltid handlat om rättvisa. Jag har en massa syskon och har man det så upptäcker man tidigt orättvisor som när det skulle delas upp läsk, sittas fram i bilen, skäras tårta, väljas tv-program och sådär. Rättvisa var oerhört viktigt och kunde ibland bara uppnås om man faktiskt mätte, räknade och protesterade sig grön av ilska. Den där linjalen har följt med mig resten av livet. Inte för att millimeterrättvisa är målet, utan för att mätandet är en metod.

Vem i syskonskaran är du?

- Näst äldst. Eller min storebror är mitt enda helsyskon, de andra har varit ingifta och ”halva” så jag hamnar väl egentligen någonstans där i mitten. Jag var den enda tjejen tills jag var 11 år. I och med att jag hade så många brorsor så var jag med och spelade pingis, fotboll och brottades medan de fick vara med mig när jag skulle göra dans- och modevisningar. Det är inget unikt för mig men det är saker som fick mig att fundera på vem som gjorde vad och varför. Tanken att det kunde var roligare om man fick välja fritt väcktes kanske någonstans där.

Var det väldigt orättvist när du växte upp?

- Nej men det kämpades en del från alla håll. För rättvisa är inget självklart naturligt tillstånd. Inget som bara ÄR utan något som vi ska anstränga oss för att skapa och upprätthålla, i allting vi gör. Det finns en föreställning om att rättvisa är ett neutralt läge, men det funkar ju inte när det redan är slagsida. Om det redan är skeva könsroller, om vi tillskrivs olika värde och tillskrivs olika kompetenser utifrån vårt kön. En pojkbebis som gråter uppfattas som ARG eller hungrig medan en flickbebis blir tröstad för att hon är ledsen. För att komma ur det här läget så måste man vara där och se, mäta, räkna, markera och utmana. Vad kan vi göra annorlunda? Förändring kommer inte av sig själv, vare sig det gäller rösträtt eller lika löner. Min erfarenhet var, att för att höras så behövde jag kanske prata högre och för att få igenom min vilja så var jag tvungen att kämpa lite mer och förmodligen vara lite mindre som omgivningen ville. Det fick jag hemma och det är jag väldigt tacksam för.

Har du läst någon genuskurs?

- Mitt stora akademiska genusuppvaknande var när Tina Rosenberg ledde en utbildning på Södertörns högskola. Jag hade ingen aning om vem hon var men hennes sätt att se på saker var i stil med: ”du tror det här men kolla här”. Hon var så jädra bra. Men det var omvälvande, det är läskigt när någon kommer och visar hur ens världsbild är konstruerad. Och så inspirerande att fatta att det inte behöver se ut som det gör.

Var det då du började inse att du ville skapa något i stil med Rättviseförmedlingen?

- Nej det var lite senare. Utbildningen var mer något som bekräftade att jag inte var helt fel ute. Något som förklarade. Jag har gått runt med det där att jag helt klart är lite för jobbig, för stor, för skämtsam och högljudd. Att jag inte är tillräckligt dekorativ, behaglig, vacker, nätt, fnissig och tyst. Helt plötsligt så kom det vetenskapliga bevis på varför jag förväntades vara på det ena eller andra sättet och vad det får för effekter i form av lön, föräldraansvar och sedermera barnuppfostran etcetera. Det var en kunskap som fick mig att förstå att det kanske är samhället som ska förändras, inte bara jag. Jämställdhet är inget ämne eller en karriär utan det är en kunskap. Det är framförallt inte en åsikt. Det är det första jag säger när folk frågar mig om jag tycker att det är jämställt. Jag brukar svara att det här ingen åsiktsfråga utan en kunskapsfråga. Det finns fakta som visar att det ser ut på vissa sätt men sen kan man tycka och ha olika åsikter kring hur man ska åtgärda dessa problem.

Så när kom idén om Rättviseförmedlingen? 

- När jag för tusende gången hörde någon säga ”vi vill jättegärna ha kvinnor, men det finns inga som kan det här”. Det är intressant hur den typen av bromsargument liksom får gälla, att vi tänker ”jaha nähä” och godtar det. I media idag är 3 av 4 huvudpersoner män, och 80% när det kommer till talespersoner och experter. För att ”det fanns inga andra”. Så fortsätter saker se ut som de alltid har gjort för att folk gör som de alltid gjort och lyfter fram de som redan syns. Det jag ville göra med Rättviseförmedlingen var titta närmare på det där påståendet, ”de finns inte” och framför allt hjälpa till. Ge folk en anledning att se skevheterna och samtidigt, genom tipsandet, bidra med ett konstruktivt verktyg att vara med och förändra. Då kan vi väl hjälpas åt att leta reda på dem!  Fantastiskt nog ville 35 000 personer vara med.

Många män och kvinnor som vi på AllBright stöter på ”ser” inte jämställdhets- och mångfaldsproblem. Vad beror detta på?

- Man ska aldrig underskatta en människas förmåga att acceptera det som är bara för att det ”alltid har varit så”. Vi bara gör som vi alltid gjort och skippar den sunda analys som behövs; varför gör jag så här? Varför godtar jag det här? Och kommer någon och säger att: ”app app app, här var det minsann orättvist”, så kommer problematiken med offer och förövare. Roller som folk verkar ha väldigt svårt för. Tycker man att ordet offer är nedvärderande och besvärligt så är det enklare att påstå att problemet inte finns alls. Och anser man sig vara en reko typ så är det nog kämpigt om någon påstår att man, i egenskap av sitt kön, faktiskt har andra förutsättningar eller har fått fördelar. Även om de går att räkna i lönekuvertet.

- Det händer att den som påtalar problemet uppfattas som den som skapar problemet. Att få höra att ”det här var inget problem innan du började klaga”, bidrar nog till att det är lätt att sätta på sig skygglappar och låta bli att t.ex. räkna. Det här är något som vi vill förändra med Rättviseförmedlingen. Få alla att inse att saker och ting faktiskt går att förändra om vi hjälps åt. Hoppla!

Hur får vi då näringslivet att förändra sig?

- Vi arbetar med att ge information och att säga nämen det här duger inte. Och vi vill inspirera. Många hävdar att man måste köra med lönsamhetsargument men jag är en sådan som hävdar att även om jämställdhet inte skulle vara lönsamt i första ledet så handlar det om mänskliga rättigheter. Om moral och lika värde. Men nu råkar det ju vara så att det faktiskt är lönsamt.

- För att motivera den extra ansträngningen och den eventuella initiala kostnaden som vägen till jämställdhet kan innebära så kan det nog vara bra att ta upp de där lönsamhetsargumenten. Jag tycker också att det är viktigt att lyfta fram kvinnliga förebilder, att företag skickar kvinnor som representanter i officiella sammanhang, att de syns i media. Företagen måste även uppmuntra kvinnor att ta plats på chefsnivå. Man måste då våga granska vart glastaket finns i den egna organisationen. Internrekrytering, nätverkande, föräldraavtal, rollfördelning. Och vad är det som gör att en del inte kommer tillbaka efter sin föräldraledighet? Det är en enorm kompetensförlust.

Om utvecklingen fortsätter att gå så långsamt som de senaste tre åren så kommer vi att ha jämställda styrelser år 2083. Kommer utvecklingen att gå snabbare tror du?

- Det MÅSTE gå snabbare.  Ju fler vi blir som är där och säger att det här duger inte; desto mer kommer att hända. Den rörelsen tycker jag är på frammarsch, inte minst genom AllBrights jobb och det nya projektet Battle of the numbers. Jag ser nu att saker som ingen hade klagat på för bara tre år sedan är sådant som nu ryker. ”En till jury med bara helsvenska män, varför det?”. Det gör mig väldigt glad. Det krävs dock att fler röster som inte är en del av normen kommer till tals. Men det krävs också att de med riktigt stor makt gör en, för dem liten insats, men för samhället en stor insats. Att nagelfara den egna organisationen efter hinder och gamla bromsar, hur kan man göra så att nya förmågor kan ta plats. Att även makthavare börja säga att det här duger inte. ”Tjenare valberedning, de här 10 namnen som ni har föreslagit till vår styrelse, det duger inte”. Mer sånt.

Nu när du lämnat över VD-rollen på Rättviseförmedlingen, vad gör du övrig tid?

- Jag är fortfarande ordförande i styrelsen men var insiktsfull nog att rekrytera folk som gör det dagliga jobbet på Rättviseförmedlingen mycket bättre än jag. Att kunna släppa den kontrollen var svårt men viktigt. Nu sitter jag på reklambyrån Forsman & Bodenfors ett par dagar i veckan.

Hur ser det ut med jämställdhet och mångfald i reklambranschen? 

- Reklamsverige har ett spännande och stort jobb framför sig när det kommer till jämställdhet och mångfald.  Det är ju en överlevnadsfråga! Folk är medvetna om det. Förenklat, och precis som i andra kreativa branscher, är det männen som är regissörer och seniora kreatörer. Och mångfalden är urusel, det måste förbättras redan på utbildningsnivå. Hur attraherar branschen fler än de som redan är här? Men vårt jobb handlar även om vad vi producerar. Reklam kan befästa könsroller och stereotyper, men lika gärna ifrågasätta dem och utmana normer. Flytta oss framåt. Att på ett spånmöte påtala att ”det där kanske inte behöver vara en kille, det kan vara en tjej”. Eller ”vad händer om den där personen inte pratar klingande svenska?”. Jag har aldrig hört en enda människa som säger ”nämen det är nog ändå bäst att det är tjejen som lagar maten”, vi vet ju bättre nu och det kommer visa sig i framtiden. Det där är för övrigt en energisparargrej jag kommit på med tiden. Vad mycket man kan åstadkomma genom att snacka med dem som glatt säger att ”ah, det har jag inte tänkt på!”, än att lägga energi på de där som tycker att de här sakerna är komplett trams.

Har du blivit utsatt för sexism i arbetet?

- Javisst.

Ge exempel

- Det där är ju så oerhört normaliserat. Det innefattar allt ifrån att det ringer på dörren och man förväntar sig att tjejen ska öppna; till att tjejen ska ta anteckningarna och dela med sig; till att plocka undan efter fikat. Eller att någon säger ”ska vi ta en öl efter jobbet” till alla killarna. Det där sista blev uppenbart för mig när jag själv för omväxlings skull var på en ta-en-öl-efter-jobbet-grej med ett par tjejer för ett par år sen. Det föll sig helt naturligt att vi kastade ur oss tankar och idéer om vår arbetsplats medans vi snackade. En av tjejerna hade dock fått en ganska kraftig befordran vilket betydde att vips så var en vänskaplig öl väldigt nära ett businessmöte där informella beslut fattades. Jag insåg att det naturligtvis är så här det går till när en VD drar iväg med säljchefen och två grabbar till och tar en öl. Det man inte bjudits med till. Band knyts, beslut fattas och behöver sen bara klubbas igenom. Så länge det är giltigt att bara folk av ett visst kön drar och spelar golf, squashar, badar bastu eller tar en öl, så kommer de informella och formella hierarkierna att återskapas. Det är viktigt att vara uppmärksam på vilka vi bjuder in i våra kretsar och vilka kriterier som gäller för att få vara med. Om någons kön gör att den helt giltigt inte bjuds in i nätverk blir det svårt att bidra och förnya.

- Det här gör att jag är tänker två gånger kring sammankomster som tjejkvällar och herrmiddagar, även om dom inte har några övriga agendor än att det ska vara kul och mysigt. I det stora hela så tycker jag att alla grupper som är baserade på kön är rätt gammalmodiga. Inte sagt att det inte är bra med kvinnliga nätverk som delar erfarenheter och stärker varandra men kanske skulle man kunna åstadkomma mer om man blandade grupperna?

Har du någon gång tappat fattningen när du diskuterat?

- Ja, jag hamnade bredvid VD:n på ett av våra största modeföretag på en fest en gång som öppnade med ”jag är så trött på er feminister, ni bara gnäller” och fortsatte med att marknadsföra en sådan kunskapslucka att jag baxnade.

Hur hanterar man sådana situationer? 

- För mig är det alltid viktigt att den här människan inte ska stänga av och stanna kvar i okunskap. Jag försöker prata fakta, statistik och siffror som inte är åsikter, visa på kunskap. Att även påtala att om du som VD, som har gått på Handelshögskolan och ska ta Sverige framåt som exportnation, du ska ha den här kunskapen. Man får helt enkelt argumentera sig igenom kunskapsluckan. ”Nej kvinnor tjänar inte lika mycket som män. Ja, det handlar också om att de arbetar mer deltid men även om du räknar om alla timmar till heltid så råder det fortfarande en stor löneskillnad. Om kvinnor tackar nej till ett uppdrag, betyder det att vi ska stanna där eller börja fundera över hur vi formulerar uppdraget, hur rollen ser ut? Vilka strukturer råder, hur ser arbetssituationen ut där den här kvinnans kompetens behövs, vad kan vi förändra där?” Och att på ett så vänligt sätt som det bara går inte skapa den här polemiken och du mot oss tänket. Det hela slutade fint, vi ska ses igen om prata mer. Det är bara så väldigt frustrerande att folk som gått Sveriges främsta handelsutbildning inte känner till hur det faktiskt ser ut.

Jag har själv läst ekonomprogrammet och kan erinra mig en ynka föreläsning på temat genus så den här kunskapsluckan förvånar mig inte nämnvärt. Vad kan man göra från skolväsendets sida? 

- Jag när en liten dröm om att bli utbildningsminister, hehe, och se till att genuskunskap ska genomsyra alla typer av utbildning och att det inte ska ses som ett specifikt ämne utan att det är en konstant analys. Vi har bara att vinna på det. Alla.

Du är en förebild för oss på AllBirght, vilka är dina förebilder?

- Hur många som helst haha. Ann Petrén, Stina Billinger (SPP), Hans Vestberg (Ericsson), Claes Borgström, Gudrun Schyman, Madonna… I could go on and on.

- Jag beundrar dom som orkar ha med sig det i allt dom gör som tillexempel skådespelaren Simon J Berger som i alla intervjuer lyfter upp det här med jämställdhet. När han får frågan: ”hur tolkar du den här rollen?”, så svarar han att den handlar om män med makt osv. Det här är viktigt för att andra människor ska våga närma sig kunskapen.

Vad är dina tre tips till kvinnor som vill göra karriär? 

1. Våga tacka ja. (Och om du tackar nej, berätta varför och tipsa om en annan kvinna).

2. Ta betalt. Du värdesätter din kompetens både i dina egna och andras ögon.

3. Fråga varför. När bara männen på jobbet ska ses efter jobbet, fråga varför. När någon förväntar sig att du ska plocka undan, fråga varför. Ofta behöver du inte ta en längre diskussion än så, det räcker med att belysa vad som händer för att få folk att förändra sig.

Och en fjärde: att bara göra duger. Kvinnor har sådana prestationskrav på sig själva medan männen verkar ha lärt sig att det alltid löser sig ändå. Det här blir jag varse varje gång jag ska föreläsa. Det kommer in en man, inga papper ingenting, ”jaha jag ska snacka lite”. Det löser sig alltid medan kvinnor ofta förbereder sig massor och gör väldigt mycket research för att vara på den säkra sidan. Det här är även en samhällsekonomisk fråga, vi har inte råd med att hälften av befolkningen lägger ner fyra gånger så mycket obetald tid, för att vara perfekta. Kvinnor måste inte alltid superbriljera för det måste inte han bredvid dig.

Är du själv bättre på det här?

- Ja, mycket tack vare att jag har övat på att vara dålig haha. Jag har sagt fel, jag har varit ful i tv, jag har kommit för sent, jag har svarat ”jag vet inte” på frågor. Om det är okej att misslyckas är det också lättare att lyckas.

Slutligen, tre tips till företagsledare för att öka andelen kvinnliga chefer?

1. Börja med de ”svåra”. Oavsett om det handlar om rekrytering eller vad det än är. Ett vanligt argument är att det är svårt att hitta kvinnor, att det tar tid etcetera. Börja där då menar jag. Börja med de som ni tror är svåra, resten löser sig.

2. Gör tvärtom. Kolla på hur du rekryterar och gör tvärtom så kommer du säkert att lära dig något.

3. Tipsa om kvinnor. Det här är lätt, det kan alla göra.

Håll utkik på bloggen nästa vecka då AllBright möter Sofia Molin, Ordförande nätverket Malvina, KTH. Känner du till någon som gör ett beundransvärt arbete för att uppnå diversifierade arbetsplatser och som bör lyftas fram?
Tipsa oss på: amanda@allbright.se